Annons
Redaktionsbloggen
12 juni 2013

Fullt ös, medvetslös. Del 2

Så här låg jag sövd 4 dygn förra sommaren

Igår berättade jag hur jag under många år struntade i signalerna från min kropp och bara pressade mig allt hårdare (det var inte bara i löpspåret som jag gjorde så; det var min allmänna livsinställning).

Om jag hade bestämt att jag skulle springa en mil så sprang jag en mil, även om jag fick ont i knä/höft/vrist efter några kilometer. Med den inställningen lyckades jag så småningom förvandla något som jag verkligen tycker om – att springa – till ett plågsamt tvång snarare än en njutning.

**

Men sedan hände något. Förra sommaren åkte jag medvetslös i ambulans till neurointensiven på Karolinska sjukhuset. Min hjärna hade blivit kortsluten och på KS hölls jag sövd i fyra dygn för att sedan bli kvar ytterligare en vecka.

Här kan du läsa ett blogginlägg om hur jag började gråta av tacksamhet första gången som jag klarade av att gå själv och hur sjukhusvistelsen påverkade mig: Ett bra beroende.

Den här episoden gjorde att min balans kraftigt försämrades och syreslangen som jag hade i halsen gav mig dubbelsidig lunginflammation. När jag skrevs ut kunde jag inte gå utan att vingla och en promenad på 100 meter gjorde mig andfådd.

Att springa var det inte tal om och alla idéer om vad jag borde orka gick i omedelbar pension.

**

Imorgon kommer fortsättningen, då ska jag berätta hur jag byggde upp min kropp, kondition och sinne med en helt ny inställning till löpning och mig själv.

/Karin

Visa alla kommentarer

Måbra rekommenderar